HEM
 
HISTORIA & STATISTIK
    ALLMÄN FAKTA
    SÄSONGSFAKTA
    GULDÅREN
  HISTORIEN OM ELFSBORG
    SPELARE GENOM TIDERNA
    TRÄNARE GENOM TIDERNA
    PUBLIKSTATISTIK
    MOTSTÅNDARE
    LAGSTATISTIK
    SPELARE - MÅL
    SPELARE - ÖVRIGT
    ALLSVENSKAN - ÖVRIGT
    MATCHRAPPORTER
 
OMRÖSTNINGAR
 
QUIZ
 
KRÖNIKOR & INTERVJUER
 
BORÅS ARENA

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad:

 

 


Historien om IF Elfsborg tog sin början så tidigt som den 26 juni 1904. Det var nämligen då som ett par grabbar i 14-15 årsåldern bestämde sig för att starta ett eget fotbollslag. Laget fick namnet Borås Fotbollslag. En av dom stora pådrivarna i bildandet var Carl Larsson, som förutom fotboll även aktivt utövade friidrott samt brottning. Larsson tyckte emellertid att det redan fanns för många föreningar innehållande stadsnamnet Borås vilket gjorde att man 1906 bytte Borås Fotbollslag till det nuvarande namnet IF Elfsborg.

Ingen kunde väl ana då att laget skulle spela i Allsvenskan redan 1926. Men så blev det. Laget tog sig sakta men säkert upp i seriesystemet och den 1 augusti 1926 var det äntligen dags för den Allsvenska premiärmatchen för Elfsborgs del. Motståndare då var de regerande Svenska mästarna Örgryte IS. Matchen slutade tyvärr 1-0 till ÖIS. Elfsborgarna skulle dock inte behöva vänta speciellt länge på den första allsvenska poängen. Den kom nämligen redan i den nästkommande match då man lyckades spela 2-2 mot Landskrona Bois. Båda målen gjordes för övrigt av Thure Claesson. Första segern i Allsvenskan kom därefter i den tredje omgången då man hemmabesegrade Westermalms IK med hela 5-1. Elfsborg förvånade nog många och laget lyckades faktiskt knipa en tionde plats vilket gav förnyat kontrakt.
Det var också detta år som en av Elfsborgs genom tiderna största profiler gjorde debut, nämligen Sven Jonasson. Redan som 18-åring fick han chansen att visa sin skicklighet. Han gjorde stora framsteg och landslagsdebuten avklarades 1934 mot Belgien.

Sven Jonasson, legenden som gjorde 252 mål på 410 allsvenska matcher.

1934, då laget firade sitt 30 års jubileum blev ett lyckat år för Elfsborg. Efter en svag start tog laget sig samman och man slutade på en fin 5:e plats. Första medaljen kom redan 1935 då man knep en tredje plats efter Göteborg och AIK.
1936 kom det alla väntat på! Äntligen var det Elfsborg tur att få vinna Allsvenskan. Serien började med att man besegrade Eskilstuna på bortaplan med hela 12-2 (Elfsborgs största seger genom tiderna). Inför sista omgången stod det klart att Elfsborg-AIK skulle bli en direkt avgörande match om var guldet skulle hamna. Det var bara det att AIK var tvungna att vinna med sex mål för att gå förbi Elfsborg. Men så blev det inte. Istället kunde Elfsborg lyfta bucklan till skyn efter en komfortabel 4-1 vinst inför hela 16 348 åskådare.

Säsongerna efter blev Elfsborg 5:a respektive 4:a innan det var dags igen. 1939 var Elfsborg överlägsna. Redan efter 18 omgångar hade man ryckt åt sig en ledning på tio poäng. Ledningen krympte till nio men guldet var aldrig hotat. Säsongen därpå blev en snarlik repris, fast den här gången satt seriesegern hårt åt. Inför sista matchen hade man ett försprång på 1 poäng gentemot IFK Göteborg. Så för Elfsborg räckte det med oavgjort eftersom man hade en bättre målkvot och oavgjort var precis vad det blev. 2-2 borta mot AIK efter ledning i paus med 2-0 för Elfsborg. Tredje guldet var säkrat!

1941 inträffade nästa stora händelse. Det var den 25 maj som Sven Jonasson gjorde sin 300:e match i svit! Ett rekord som idag bara är rent teoretiskt möjligt att slå med tanke på avstängningar mm. Tyvärr bröts hans fina svit på 334 matcher i följd pga. av utebliven permission under värnplikten. Samma år invigdes även vår nuvarande arena Ryavallen under kungliga förhållanden då Gustav V själv fick äran att inviga denna heliga plats. Tanken var att arenan skulle invigas med en vänskapsmatch mellan Sverige och Finland men pga. Finlands inblandning i kriget ersattes de av Elfsborg. Ironiskt nog besegrade Elfsborg Sverige med 2-1. Arenan fick även en lyckad debut i allsvenskan. Elfsborg besegrade nämligen AIK med 1-0 efter mål av Gillis Andersson. Säsongen totalt slutade med en fjärde plats, 6 poäng efter Hälsingborg.

Säsongerna 1944 och 1945 slutade med två andraplatser efter Malmö respektive Norrköping. Säsongen därefter var det dags att ta ett stort farväl. Det var nämligen Sven Jonassons sista säsong i Gulsvart. Efter 19 år fick det vara nog. Jonasson hade då spelat hela 410 matcher och gjort hela 252 mål!

Åren efter Svens avsked blev tyngre. Elfsborg stred allt som oftast nere i botten och lyckades med nöd och näppe hålla sig kvar. Tragiskt nog åkte man ner i Division 2 (näst högsta serien på den tiden) samma år som 50-årsjubileumet skulle hållas. Men beslutsamheten om att ta sig tillbaka så fort som möjligt var stor. Året därpå slutade man dock trea i Division 2 efter bl.a. Norrby som tog klivet upp. Men det skulle inte dröja länge innan Elfsborg åter var i fotbollens finrum. Sex år senare vann man Division 2 på ett övertygande sätt och tog sig efter visst besvär igenom kvalet. Vi var nu framme vid år 1960. Noteras kan förövrigt att fotbollen i Division 2 drog storpublik. Bl.a. sattes ett nytt rekord gällande publik. I matchen mellan Örgryte och Elfsborg besökte hela 32 257 personer Ullevi.

1961 var man så tillbaka i allsvenskan igen. En comeback som skulle bli något alldeles utöver det normala! Allsvenskans nykomlig spelade respektlöst och det skulle dröja ända till den sista matchen på vårsäsongen innan förlustnollan suddades ut av Norrköping på bortaplan. Inför starten på höstsäsongen låg IFK Göteborg i topp tätt följt av Elfsborg. De båda lagen möttes den 17 augusti i en match som blivit lite av en klassiker. Matchen slutade 5-5 inför hela 42 000 åskådare på Ullevi. Senare samma säsong kom Elfsborg att sätta ett fint publikrekord som står sig än idag. 22 654 åskådare besökte Ryavallen då serieledarna IFK Norrköping var på besök. Matchen slutade 3-0 efter bl.a. ett mycket fint mål av Ove Grahn.

Nästa hemmamatch kom en annan sak på tal. Då sprack Elfsborgs fina hemmasvit då Hammarby var ofina nog att vinna med 1-0. Detta var Elfsborg första förlust på hemmaplan på över tre år! Slutspurten på Allsvenskan blev rafflade. Inför näst sista omgången kom dock avgörandet. Elfsborg hade en ledning på tre poäng före IFK Göteborg. Men IFK mäktade inte med att slå Malmö FF och saken var klar. Bragden var ett faktum. Med fem poängs marginal skrev Elfsborg in sig i historieböckerna än en gång. Det var första gången ett lag från Division 2 gick rätt upp och vann Allsvenskan som nykomlingar!

Ove Grahn var en av Elfsborgs mest tongivande spelare under 60-talet. På 91 allsvenska matcher gjorde han 62 mål. Därefter blev han proffs i Grasshoppers.

De kommande säsongerna efter guldet blev lite upp och ned. Året direkt efter guldet slutade med en blygsam 7:e plats. Som om inte detta var nog höll laget på att åka ur säsongen efter men man grejade kontraktet efter att ha avslutat säsongen bra under nya tränaren Dan Waern.

1965 var man dock tillbaka i toppen igen. Elfsborg blandade och gav. Bl.a. körde man över Sundsvall med 8-1. Fyramålskytt i den matchen var Lars Heineman. Dessutom fick IFK Göteborg känna på boråsarnas styrka då man körde över även Götet med 6-0. Inför sista omgången hade Elfsborg chans på guldet. MFF hade dock ett försprång på en poäng. Och i takt med att Malmö gjorde mål på Göteborg sjönk Elfsborgarnas intensitet. Matchen mot Örebro slutade 0-0 och Malmö tog hand om guldet. Noterbart var förövrigt att Elfsborg endast använde sig av 12 spelare under den säsongen. Tyvärr för Elfsborgs del försvann storskytten Ove Grahn till Grasshoppers efter säsongens slut.

Trots att bl.a. Ove Grahn lämnat klubben så lyckades man knipa en tredje plats året därefter. Noterbart var även att Elfsborgs Gert Christiansson prickade in föreningens 1500:e Allsvenska mål inför storpublik hemma på Ryavallen (19 000).
Efter 1966 gick det sedan sämre. En 7:e respektive 6:e plats. 1969 var man sedan nära på att åka ur serien. Men efter en viktig bortaseger mot jumbon IK Sirius räddades kontraktet. Säsongen därpå lyfte dock laget igen och slutade på en fjärde plats, fem poäng efter Malmö FF som stod som vinnare. Året därpå floppade laget totalt. Man hamnade först på en 11:e plats och degraderingen blev ett faktum. Sejouren i tvåan blev dock kortvarig. Redan året därpå var man tillbaka igen.
Elfsborg blev efter comebacken 1973 ett stabilt allsvenskt lag igen. Inga direkt framskjutna placeringar dök dock upp förrän 1977 då man krigade sig till "Stora silver", Malmö FF var som vanligt i vägen, men Elfsborg var aldrig nära guldet. Malmö vann till slut med hela 7 poäng. Årets match denna säsong var nog utan tvekan 2-1 segern borta mot IFK Göteborg borta inför 48 200 åskådare på Nya Ullevi.

Fantastiska 48 296 åskådare hade tagit sig till Nya Ullevi i Göteborg för att beskåda västderbyt mellan IFK Göteborg och IF Elfsborg som Elfsborg vann med 2-1 efter mål av Christer Hellqvist och Thomas "Gällstad" Johansson. Säsongen för övrigt var en verklig ljuspunkt i klubbens historia då man vid säsongens slut stod som serietvåa och därmed erövrade stora silver.


En av Elfsborgs största spelare genom tiderna, Thomas Ahlström, vann skytteligan 1983 på 16 mål.
1979 var det så dags för jubileum. 75-årsfirandet kryddades med en tredje plats i serien. Halmstad tog lite oväntat hand om Guldet före IFK Göteborg. Elfsborg var länge med i slutstriden men två onödiga förluster mot Åtvidaberg och AIK satte stop för guldtankarna. Thomas Ahlström skrev sedan på för grekiska Olympiakos!
80-talet inledde Elfsborg med en 6:e plats. Året därpå var det dags för kvaldramatik igen. Häcken stod för motståndet och det var hårt in i det sista. Elfsborg vann bortamötet med 1-0 och säkrade kontraktet via 1-1 hemma. Dessutom var man i final i Svenska Cupen. Men i finalen blev Kalmar för svåra (förlust med 4-0).
Desto roligare avslutades nästkommande säsong med en finfin tredje plats.

Detta är förövrigt Elfsborg senaste medalj, men förhoppningvis inte den sista. Inför nästkommande säsong var förhoppningarna stora på Elfsborg, men mer än en blygsam 7:e plats mäktade man inte med. Detta räckte i och för sig till slutspel, men väl där tog det slut i kvarten mot IFK Göteborg. Enda glädjeämnet var väl då att Thomas Ahlstöm kammade hem skytteligan.

Säsongen därpå blev det nerflyttning efter hård kamp med bl.a. Öster och Örgryte. Elfsborg ner i tvåan tillsammans med Gefle IF. Sejouren i "tvåan" blev inte långvarig. Elfsborg vann serien och kvalmotståndare var Västerås SK. Elfsborg körde över dom totalt, 5-2 borta följdes upp med 4-0 hemma. Åter i Allsvenskan löd orden.

Men comebacken blev inte som förväntat. En tionde plats och året därpå var det dags att kliva av igen! Men nu hette serien Division 1 (Infördes 1988). Här låg laget kvar tills 1996, året då undertecknad började intressera sig för fotboll för fullt. Inför sista matchen hade Elfsborg allt i egna händer och trots 0-0 hemma mot Kalmar FF så visste jublet inga gränser. Vi var tillbaka. Det anmärkningsvärda var även att Ljungskile lyckades knipa en Allsvensk plats, laget som i efterhand kallats för lilla "Åshöjdens BK". En av Elfsborg mest framgångsrika spelare 1996 Mathias Svensson försvann utomlands. Även bolltrollaren Nemanja "Mance" Miljanovic provade på lyckan utanför Sveriges gränser, men övriga truppen hölls i stort sett intakt.

Återkomsten i Allsvenskan blev bättre än många väntat. I första matchen besegrades IFK Göteborg inför storpublik på Ryavallen med hela 3-0 efter att smått legendariske Moses Nsubuga blivit premiärskytt. Elfsborg förlustnolla höll sig dessutom bra länge. Men som de flesta nykomlingar kom svackan som förstörde allt. Laget rasade ner i tabellen och slutade till slut på en hedersam 7:e plats.
Åren därpå slutade med en 10:e respektive 9:e plats. Noteras bör kanske också att Djurgården och Hammarby gjorde comeback. Hammarby ledde länge serien 1998, men föll på mållinjen.

År 2000 kom sedan ett litet framsteg. Elfsborg började spela fotboll som på gamla stora dar. Bra kortpassningsspel och då stjärnor som Fredrik Berglund och Anders Svensson dominerade tillsammans kom också resultaten. I sista omgången, med en halvtimme kvar att spela var man ett tag uppe på andra plats. Men i och med att AIK kvitterade till 1-1 på Råsunda gjorde att laget föll till en 5:e plats. Fredrik Berglund vann dock skytteligan på 18 mål. Århundradets första guld gick till Halmstad BK sedan de säkrat guldet genom att besegra just Elfsborg på bortaplan med 2-0.

Saknaden av Anders Svensson och Fredrik Berglund blev stor för Elfsborg. Det var en omöjlighet att ersätta två spelare som tillsammans stått för 28 mål föregående säsong. Anders lämnade Elfsborg för att pröva lyckan i Southampton och Fredrik i holländska Roda.

Inför säsongen 2001 trodde nog många att Elfsborg skulle tappa firma Berglund/Svensson men då säsongen startade fanns båda kvar i truppen. Säsongen började med en säker 3-0 seger borta mot Norrköping efter tre mål av just den nämnda duon. Årets största händelse blev dock Finalen i Svenska Cupen. I en rafflade final match på Stadsparksvallen i Jönköping tog Elfsborg hem första titel på 40 år. Men det satt hårt åt. Matchen slutade 1-1 och gick sedan till straffar. Dessa började med att Elfsborg brände de två första. Men AIK hade nerverna på utsidan och Elfsborg kom ikapp. AIK hade ytterligare en chans i 9:e omgången att avgöra men Benjamin Kibebe kunde inte överlista Johan Wiland. Istället avgjorde Elfsborg i den 12:e omgången (efter 24 straffar), eller snarare så missade AIK. Sharbel Touma sköt i stolpen och saken var klar, en helt underbar känsla! Första titeln på 40 år, klart man firade den!

Detta kunde ha blivit pricken över i:et för Elfsborg denna säsong. Men i och med framgångarna uppmärksammades spelare som Anders Svensson och Fredrik Berglund. Dessa två förhandlade till sig kontrakt med Southampton respektive JC Roda. Sköna miljoner för Elfsborg, men man tappade verkligen två lirare. Anders Svensson avsked var dock en stor fest. Vid ställningen 2-2 hemma mot IFK Göteborg drog han på ett långskott från 30 meter som letade sig in. Snacka om lyckat avslut. I och med segern i Svenska Cupen fick Elfsborg även chansen att pröva på spel i UEFA-cupen för 5:e gången i klubbens historia. Aldrig tidigare hade man dock tagit sig längre än till kvalomgången där det varit stopp. Kvalmotståndare för den här gången blev estniska Trans Narva som man besegrade med 3-1 på bortaplan. Pga. att Elfsborg använt sig av en oregistrerad spelare skrevs dock segern till Narva med 3-0 vilket satte stor press på Elfsborg inför hemmamötet. Grabbarna tog sig dock samman och körde över esterna med hela 5-0 och klubbens första "riktiga" UEFAcup-slutspel var ett faktum. I första omgången tog det dock tvärstopp. Legia Warszawa blev alldeles för svåra och efter 1-4 borta och 1-6 hemma var cupäventyret över. Den allsvenska säsongen höll dock på att sluta illa. Efter strul med ytterligare oregistrerade spelare fråntogs Elfsborg 2 poäng. Dessutom försämrades målskillnaden. Men man grejade kontraktet i sista matchen mot Norrköping efter matchens enda mål inprickat av nyförvärvet Jurica Siljanoski.

Säsongen 2002 inleddes egentligen redan direkt efter att Siljanoski sparkat Elfsborg till nästa års allsvenska. Elfsborgs värvningsfabrik började arbeta för högtryck och det ena nyförvärvet efter det andra presenterades. De stora talangerna Lasse Nilsson från Brage, Fredrik Stenman från Västerås och Jonas Lundén från IFK Göteborg värvades tillsammans med mer rutinerade spelare som Hasse Berggren och Magnus Samuelsson från Haugesund. Dessutom plockade man upp en ny målvakt (Anders Jonsson från Tidaholm) efter det att gamle trotjänaren Anders Bogsjö inte fått förnyat kontrakt. Dessutom fick Anders Grönhagen jobbet som ny tränare. Säsongen inleddes strålande med bortasegrar mot AIK (2-0) och Blåvitt (2-1) och oavgjort hemma mot HBK (1-1). Därefter började kräftgången för gulsvart. Efter 10 matcher utan seger var man nere i bottenträsket. Pga. problem med skador, framförallt i backlinjen fick man ingen kontinuitet i laget. När man började få ordning på detta samtidigt som gamle skyttekungen Hasse Berggren började sätta lite strutar började Elfsborg så sakteliga avancera i tabellen. Inför sista omgången låg man 7:a och hade egentligen ingenting att spela för. För motståndet stod Djurgården som spelade för guld och hade med sig det största bortaföljet i svensk historia. Inför över 17 000 åskådare besegrades Elfsborg med 2-0 och guldet gick till Djurgården, Elfsborg halkade ner till en 10:e plats.

Inte heller 2003 blev någon succé för Elfsborg i Allsvenskan då man för 3:e året i rad slutligen hamnade på 10:e plats. Istället skulle det visa sig att cupspel var Elfsborgs melodi denna säsong då man återigen stod som slutsegrare i Svenska Cupen för andra gången på tre år. Detta efter att man besegrat skrällaget Assyriska på Råsunda efter en alldeles underbar match där Elfsborg kontrollerade matchen fullständigt. Matchen slutade 2-0 och Lasse Nilsson blev stor matchhjälte genom att göra båda målen. Insatsen i cupen blev inte sämre av att Elfsborg spelade samtliga matcher på bortaplan och hade en total målskillnad på 23-4.

Inför säsongen 2004 värvade Elfsborg ett nytt, ungt tränarpar med Magnus Haglund som chefstränare och Peter Wettergren som assisterande tränare. Elfsborg blandade och gav denna säsong med katastrofal inledning av Allsvenska, en rejäl uppryckning i mitten och poängmässigt sett en dålig avslutning som till slut gav en 9:e plats. Svenska Cupen blev ett fiasko med respass redan i omgång tre mot Friska Viljor. Dessutom gjorde man sitt sjätte deltagande i UEFA-Cupen där man slog Glentoran från Nordirland med totalt 3-1 i andra kvalomgången och därefter åkte ut mot kroatiska Dinamo Zagreb med totalt 2-0 i första omgången. Haglund införde dock spel i Elfsborg som lovade gott inför framtiden.

Magnus Haglund var bara 30 år när han fick jobbet som chefstränare för Elfsborg. Han fick en tuff start men vände ett hopplöst läge till snack om SM-Guld.

Säsongen 2005 blev starten för en ny era för Elfsborg. Med ett nytt, fräsch tränarpar som fått köra in sig ett år, med starka ekonomiska och kompetenta krafter bakom föreningen, med nygamla hemvändare (Anders och Mathias Svensson) och framförallt Sveriges bästa och modernaste arena (Borås Arena) storsatsade man för framtiden. 2005 blev ingen sportslig framgång för Elfsborg, men ekonomiskt, intressemässigt och publikmässigt en succé. Nu pratades det inte längre om att vara ett stabilt mittengäng och vara nöjt med detta, nu pratades det om SM-Guld senast 2007.

Det stora målet SM-Guld infriades dock redan 2006 efter en sanslöst rafflande guldstrid där Elfsborg slutligen bärgade klubbens 5:e SM-tecken med en poängs marginal till 2:an AIK. Klubben hade inför säsongen gjort två klassvärvningar i form av försvarsjätten Andreas Augustsson och passningsgeniet Stefan Ishizaki vilka båda två hade stor delaktighet i guldet. Under sommaren gjordes ytterligare en succévärvning, mittbacken Jon Jönsson från Malmö FF. Elfsborg förlorade endast två matcher denna säsong och hade ett grundspel och en trygghet i försvaret som inte funnits i Elfsborg sedan 60- och 70-talet. Guldmatchen i sista omgången mot Djurgården (seger med 1-0) inför ett fullsatt Borås Arena kommer alltid att förbli en klassiker.

Under den allsvenska säsongen 2007 lyckades Elfsborg inte komma upp i samma nivå som året tidigare. Man blandade bländande spel med riktiga djupdykningar samtidigt som man inte riktigt klarade av pressen som mästare. Dock var laget med i snacket om guldet frånsett de allra sista omgångarna, men tappade under hösten mark med endast 5 poäng under omgång 19-25. I sista omgången tog man sig dock samman och säkrade ett brons i och med 2-1 mot Malmö FF.
Säsongens stora händelser utspelade sig i stället på den internationella scenen med spel i Champions League-kvalet och UEFA-Cupens gruppspel. Efter att ha besegrat de Nordirländska mästarna Linfield och Ungerns dito Debreceni ställdes man i 3:e kvalomgången av Champions League mot spanska Valencia och fick där se sig besegrade med totalt 5-1. I UEFA-Cupens gruppspel lyckades gulsvart endast knipa en poäng (hemma mot AEK Aten) och hamnade därmed sist i gruppen.

Elfsborg tippas ideligen som segeraspirant i Allsvenskan säsongerna 2008-2011 och framförallt som de absoluta favoriterna till guldet säsongerna 2010 och 2011. Man lyckas dock inte riktigt infria förväntningar trots lysande spel på hemmaplan. Bortaspelet gäckar föreningen varför man inte räcker ända fram. Dock radar man upp medaljplaceringar och kvalificeringar till Europasspel. Säsongerna 2006 till 2011 har man placeringarna 1, 4, 2, 3, 4, 3 i Allsvenskan.

2012 lyckas man dock äntligen, man tar klubbens 6:e SM-guld efter att ha haft ledningen i stort sett genom hela säsongen. Endast ett par omgångar från slutet var både Häcken repsektive Malmö förbi. Inför sista matchen hemma mot Åtvidaberg var dock ledningen ner till Malmö två poäng och då Malmö förlorade borta mot AIK med 2-0 spelade det ingen roll att Elfsborg bara fick 1-1. Saken var klar, inför en fullsatt Borås Arena, bärgades guldet.

2013 och 2014 blev två mellanår i klubbens historia, trots kval till Champions League och satsningar med flera etablerade spelare 2013 lyckades man inte nå de högt ställda förväntningarna utan misslyckades med att ta sig till Champions Leagues gruppspel och slutade 6:a i Allsvenskan. Inför 2014 rensade man rejält i spelarleden och "startade om" med en grundstomme av erfarna spelare och ett helt koppel unga, lovande spelare ur egna led. Glädjande nog lyckades man återigen vinna Svenska Cupen, men när säsongen summerades hamnade allt i skymundan av managern Klas Ingessons tragiska bortgång.



Skrivet av Erik Blomkvist och Kenneth Nygren 2014-11-14